För en vecka sedan lärde jag mig ett nytt uttryck, det japanska Wabi Sabi, vilket betyder att se skönheten i det slitna och i det som inte är perfekt.
I vår egen kultur har vi lärt oss bejaka det perfekta, tänk på grekiska statyer eller de perfekta linjerna i en Steinway flygel som står i ett lika prefekt rum. Detta har sin plats men vad händer med oss om vi bara bejakar det perfekta?
Jag tänker att det stänger ute och det kväver. Stänger ute nya idéer och synsätt. Kväver det kreativa och vår skaparlust. Hur många gånger låter vi inte bli att starta projekt för att perfektionen tar över innan vi ens har hunnit börja? Perfektionen kan locka in oss i prokrastinering.
Nog har vi ett kluvet förhållande till åldrandet i vår kultur men om bara det perfekta får synas tappar vi livserfarenhet, klokskap och livsglädje. Det blir fattigare och misstag kommer att upprepas.
Vad skulle hända om du införde Wabi-Sabi i ditt liv. Mindre stress, projekt som du startar upp eller en stilla nöjdhet som tillåter dig att bara vara stressfri en liten stund?
